Kyrkoruiner.se

Uvereds ödekyrkogård ligger mellan Vara och Lidköping i Västergötland, några kilometer söder om Järpås. På kartor och i vissa beskrivningar kallas platsen Uvereds gamla kyrkplats, men jag föredrar benämningen ödekyrkogård. Här finns nämligen fortfarande en gammal gravhäll kvar, även om själva kyrkan sedan länge är försvunnen. Riksantikvarieämbetet använder också benämningen ödekyrkogård, så den här gången är vi överens om vad platsen ska kallas.

Den gamla kyrkogården är förhållandevis stor, ungefär 60 gånger 50 meter, och omges av en nästan helt bevarad stenmur. Det finns också en gammal järngrind kvar. Innanför muren växer flera lövträd och platsen har en tydlig karaktär av övergiven kyrkogård. Några synliga murar efter den gamla kyrkan finns inte, men en minnessten visar var kyrkplatsen låg. Stenen restes 1970 och bär inskriptionen: ”Här var Uvereds kyrkplats från medeltiden till år 1840. Stenen restes år 1970. Här är helig mark.”

Den första kända kyrkan i Uvered uppfördes under medeltiden, möjligen redan på 1200-talet. Det var en träkyrka, men exakt när den byggdes och hur den såg ut är inte känt. Enligt äldre historiska uppgifter brändes kyrkan ned av danska soldater 1612, under Kalmarkriget. I en gammal anteckning berättas att kyrkan brändes ned till grunden och att en man vid namn Nils Månsson i Backegården därefter hade ansvar för arbetet med att bygga upp den igen. Det finns även en gammal sägen om att kyrkan ursprungligen skulle ha byggts av en kvinna som lovat att uppföra en kyrka om hon lyckades ta sig oskadd över Lidan. Den berättelsen får dock betraktas som just en sägen.

Efter förstörelsen 1612 dröjde det innan kyrkan åter var färdigbyggd. År 1647 stod en ny träkyrka på platsen. Den var timrad och klädd med spån och hade ett rektangulärt långhus med ett smalare och lägre kor i öster. Framför ingången fanns ett vapenhus och i väster ett brett, lågt torn med en åttakantig huv och spira. Kyrkan hade alltså en ganska traditionell utformning, men var helt byggd av trä. Det är lite fascinerande att tänka sig hur annorlunda kyrkplatsen måste ha sett ut när den spånklädda byggnaden fortfarande stod innanför den gamla kyrkogårdsmuren.

Under början av 1800-talet hade kyrkan blivit både för liten och i dåligt skick. Man beslutade därför att ersätta den med en ny och större kyrka av sten. Den gamla träkyrkan revs 1840 och den nuvarande Uvereds kyrka uppfördes under åren 1840–1841, ungefär 400 meter söder om den gamla kyrkplatsen. Den nya kyrkan byggdes i nyklassicistisk stil efter ritningar av arkitekten Jacob Wilhelm Gerss. Den gamla kyrkogården övergavs och fick så småningom det utseende den har idag.

På ödekyrkogården finns en stor gravhäll av kalksten som vid första anblicken nästan kan uppfattas som ett litet gravkor. Hällen är ungefär 2,3 meter lång och 1,8 meter bred och ligger på ett kraftigt fundament av kalksten. Den har en rikt utsmyckad yta med bland annat en oval inskriftsyta, bokstäverna IHS och små uthuggna änglaansikten. Tyvärr är själva inskriptionen numera oläslig. Det mest överraskande är ändå att gravhällen inte alltid har legat här. Den återfördes till kyrkogården omkring 1970 efter att under en period ha använts som golv i en tvättstuga på en gård i trakten. Det är ett ganska märkligt öde för en gammal gravsten.

Även om det inte finns någon kyrkoruin kvar tycker jag att Uvereds ödekyrkogård är en trevlig plats att besöka. Den stora, muromgärdade kyrkogården ger fortfarande en tydlig bild av var människor samlades till gudstjänster och begravningar under flera hundra år. Minnesstenen och den gamla gravhällen är egentligen de enda tydliga spåren efter kyrkplatsens historia, men tillsammans med stenmurarna och träden räcker de för att göra platsen intressant. Det är dessutom fascinerande att tänka på att två olika träkyrkor har stått här och att den första enligt traditionen förstördes under Kalmarkriget.

Uvereds ödekyrkogård har dessutom en alldeles särskild plats i mitt hjärta, av en anledning som inte har något med kyrkohistoria att göra. Det här är nämligen en av mycket få gamla kyrkplatser där jag hade med mig både min gamla och min nya hund. Den äldre hunden, som ofta har synts på mina bilder från olika kyrkoruiner och ödekyrkogårdar, finns inte längre kvar i mitt liv sedan mitten av sommaren 2023. När jag tänker tillbaka på besöket i Uvered är det därför inte bara den gamla kyrkogården jag minns, utan också att jag fick uppleva den tillsammans med dem båda. Det gör att just den här platsen alltid kommer att betyda lite extra för mig.