Kyrkoruiner.se

Ballstorps kyrkoruin ligger mellan Vara och Falköping i Västergötland och är en av de minsta kyrkoruiner jag har besökt. Kyrkan övergavs redan under 1500-talet och räknas som en av Västergötlands minsta kyrkor genom tiderna. Långhuset mäter endast omkring 5,5 meter och koret omkring 2,8 meter. Inte så långt härifrån ligger Borga kyrkoruin som har ungefär samma form och nästan samma storlek.

Trots sin litenhet är detta faktiskt en av mina absoluta favoriter bland alla de ruiner jag har besökt vilket du märker i textens mängd och dess innehåll. Jag har varit här flera gånger och det är framför allt platsen som gör att jag tycker så mycket om den. Ruinen ligger mitt ute i skogen och även om gräset på själva kyrkplatsen hålls klippt känns det nästan som att man hittar en bortglömd liten kyrka gömd på ett litet fält bredvid skogen.

Hela den gamla kyrkogården finns fortfarande kvar som ett avgränsat område, men några gravstenar eller gravhällar finns inte kvar ovan jord. När man står där är det ganska svårt att tänka sig att människor under medeltiden faktiskt samlades till gudstjänst och begravde sina döda på denna lilla plats som idag ligger så stilla ute i skogen.

Kyrkan tros ha uppförts under slutet av 1100-talet. Den var verkligen liten och bestod av ett kort långhus och ett ännu mindre kor. Grundmurarna är idag bevarade till omkring 75 centimeters höjd och gör att kyrkans plan fortfarande syns väldigt tydligt.

Strax innanför den gamla ingången finns även fundamentet där dopfunten en gång stod. Det syns på flera av mina bilder. Just eftersom kyrkan är så liten blir sådana detaljer extra tydliga. Det behövs inte många steg för att ta sig från den ena änden av kyrkan till den andra.

Vid en restaurering 1960 undersöktes kyrkoruinen och då hittades rester efter långbänkar utmed väggarna i långhuset. Man fann även spår efter både högaltaret och ett sidoaltare. Även om själva kyrkan var mycket liten fanns här alltså de delar som behövdes för livet i en medeltida sockenkyrka.

Jag har ofta suttit på muren och bara blivit sittande en stund, tagen av sammanhanget och funderat på hur det måste ha sett ut när kyrkan fortfarande var i bruk. Eftersom man vet att bänkarna stod längs väggarna är det ganska lätt att försöka placera människorna framför sig. Här satt människor för kanske 800 år sedan och lyssnade till prästen, medan andra stod eller rörde sig i samma lilla kyrkorum som idag bara markeras av de låga murarna. Just i Ballstorp tycker jag att avståndet mellan då och nu ibland känns väldigt litet.

I kanten av kyrkogården står dessutom runstenen Vg 62, även kallad Öjvinds sten. Den hade under lång tid en betydligt mindre högtidlig funktion eftersom den användes som bro över en bäck. Omkring år 1900 flyttades stenen från bäcken och först 1901 uppmärksammades runinskriften. Stenen är drygt två meter hög och inskriften berättar att Utlage reste stenen efter Öjvind, som beskrivs som en mycket god tägn.

Runstenen är naturligtvis äldre än den medeltida stenkyrkan och ger platsen ytterligare ett historiskt lager. Först restes stenen till minne av en människa under vikingatiden, flera generationer senare byggdes en liten kristen kyrka här och långt senare hamnade stenen som bro över en bäck innan någon upptäckte vad den egentligen var.

Det finns en informationsskylt vid ruinen som berättar mer om kyrkan och platsens historia. Men för mig är det ändå själva miljön som gör Ballstorp så speciellt. Det är inte den största eller mest imponerande ruin jag har besökt och murarna är inte särskilt höga. Ändå är det något med den lilla kyrkoruinen mitt ute i skogen som gör att jag gärna återvänder hit.

Ballstorp har med åren också fått en betydligt mer personlig betydelse för mig. Mina besök vid kyrkoruiner började egentligen sommaren 2018 och min dåvarande hund Balrog var en stor del av anledningen till det. Han hade då förlorat sin älskade syster och jag ville aktivera honom och hitta på nya roliga saker tillsammans med honom. Utflykter till gamla kyrkoruiner blev en av de saker vi började göra och samtidigt växte mitt eget intresse för dessa platser allt mer.

Balrog var med vid Ballstorp under de tre eller fyra första besöken och finns därför med på flera av mina bilder från platsen. På en av bilderna ligger han på grundmuren för att ge en uppfattning om hur liten kyrkan faktiskt var. Det är kanske inte den mest vetenskapliga måttstocken, men den fungerar ganska bra.

Balrog finns inte längre och därför har Ballstorp också blivit en plats där jag minns honom och alla de utflykter vi gjorde tillsammans. Det känns på något sätt extra passande eftersom det var just våra utflykter som blev början på mitt intresse för att besöka och dokumentera kyrkoruiner. Utan honom är det faktiskt inte alls säkert att den här sidan hade sett ut som den gör idag.

Jag har även återvänt till Ballstorp några gånger tillsammans med min nuvarande hund. På så sätt har platsen fortsatt att följa med mig genom åren. När jag sitter på den gamla muren finns därför både tankarna på människorna som använde kyrkan för kanske 800 år sedan och mina egna minnen från betydligt senare besök på samma plats.

Det är kanske också därför Ballstorps kyrkoruin väcker starkare känslor hos mig än många betydligt större och mer imponerande ruiner. Historia behöver inte alltid handla om kungar, årtal och människor som levde för hundratals år sedan. Med tiden får platser även nya minnen. För mig har Ballstorp blivit en sådan plats där den gamla historien och min egen historia på något sätt möts.

Ballstorps kyrkoruin är alltså en av mina absoluta favoriter och en plats jag har besökt flera gånger och det är absolut den kyrkoruin som väcker mest känslor hos mig. Anledningarna till det är många men främst är det ju kopplingen till min förra hund som var med på närmare 100 ruiner innan han gick bort. Kombinationen av den ovanligt lilla kyrkan, runstenen och framför allt läget mitt ute i skogen gör att platsen har en atmosfär som är svår att fånga på bild. Det välklippta gräset visar att platsen fortfarande tas om hand, men runt omkring står skogen och omsluter den gamla kyrkogården. För mig är det just den kontrasten, tillsammans med alla de minnen jag själv fått här, som gör Ballstorp så speciellt.