Kyrkoruiner.se

Ramundeboda klosterruin och kyrkplats ligger några kilometer väster om Laxå i Närke, vid Borasjön och den gamla färdvägen genom Tiveden. Det var ett strategiskt läge eftersom människor som färdades mellan Västergötland och Närke passerade här. Vägen var dessutom en del av den gamla Eriksgatan, den väg som den nyvalde svenske kungen färdades genom landet.

Synligt på platsen finns flera lämningar efter klostret, bland annat husgrunder, källare och rester efter de ugnar som användes under klostertiden. Här har arkeologerna hittat en tegelugn och två kalkugnar som användes när byggnadsmaterial skulle framställas. Bild nummer sex i mitt album visar lämningarna efter ugnarna. Det finns också ett mycket trevligt café på platsen, vilket inte direkt försämrar ett historiskt utflyktsmål.

Det finns flera ruiner på platsen men inte så många som man kanske tänker sig att det borde finnas efter ett kloster. En förklaring är att klostret bara existerade under en ganska kort period. Ramundeboda antoniterkonvent grundades 1475 och upplöstes omkring 1527–1530 i samband med reformationen. Det var Antoniterordens enda kloster eller konvent i Sverige.

Bröderna i Ramundeboda tog emot människor som färdades genom den stora och på den tiden betydligt mer svårframkomliga Tivedsskogen. Här kunde resande och pilgrimer få mat, husrum och vård. Placeringen var därför knappast någon slump. Ramundeboda låg vid en viktig passage genom Tiveden och fungerade som en naturlig rastplats för människor på väg mellan landskapen.

Arkeologiska undersökningar visar att klosterområdet varit ganska omfattande. Förutom ugnarna finns bland annat rester efter en medeltida dubbelkällare, ytterligare en källare och flera husgrunder. Det har också hittats spår efter byggnader både från klostertiden och från tiden efter reformationen. En av byggnaderna har till och med daterats till 1300-talet och visar att platsen användes redan innan antoniterna etablerade sitt konvent här.

När klostret upplöstes försvann inte Ramundebodas betydelse som rastplats. Gästgiveriverksamheten fortsatte och kom att finnas kvar här under flera hundra år. Det är egentligen ganska naturligt. Vägen genom Tiveden fanns fortfarande kvar och resande behövde fortfarande någonstans att äta, vila och övernatta även om bröderna hade försvunnit.

På platsen har det också funnits ett kapell och senare två kyrkor. Kyrkogården finns fortfarande kvar. Kapellet användes under klostertiden men fortsatte att användas även efter att klostret upplösts. Det förstördes i en brand under 1640-talet och ersattes senare av S:t Olofs kyrka. Den kyrkan fick bara stå under några årtionden innan även den ersattes.

Den sista kyrkan vid Ramundeboda uppfördes 1686–1688 på initiativ av brukspatronen Anton von Boij och invigdes 1688. Det var en timmerkyrka i form av en korskyrka. När Laxå senare växte fram kring järnvägen hamnade kyrkan långt från det nya samhällets centrum. År 1899 flyttades därför hela kyrkan till Laxå, där den fortfarande står kvar som Ramundeboda kyrka. Altaruppsatsen, predikstolen och dopfunten har följt med sedan kyrkan byggdes på 1600-talet.

Runt en del av den gamla kyrkplatsen finns den kraftiga stenmur som kallas Munkarnas mur. När jag först läste om platsen beskrevs det som osäkert vad muren egentligen hade varit tänkt att bli och en teori var att den skulle ingå i en stenkyrka som ersättning för träkapellet. Senare arkeologiska undersökningar har stärkt den tolkningen betydligt. Muren betraktas idag som delar av en ofullbordad klosterkyrka som var planerad att bli omkring 22 meter bred och 44 meter lång.

Det är ganska fascinerande att tänka på hur stor kyrkan hade blivit om den verkligen hade färdigställts. Munkarnas mur är omkring 1,8 meter tjock på vissa ställen och visar att det inte handlade om något litet bygge. Klostrets korta existens och reformationen satte däremot stopp för planerna och någon färdig klosterkyrka blev det aldrig.

Ramundeboda är en plats med väldigt många lager av historia. Arkeologiska fynd visar att området användes redan före klostertiden, sedan kom antoniterna och deras verksamhet för resande och pilgrimer, därefter fortsatte platsen som kyrkplats och gästgiveri under flera hundra år. Att den låg längs en av de viktigaste gamla färdvägarna genom Tiveden verkar ha varit den röda tråden genom stora delar av platsens historia.

Det finns kanske klosterruiner där betydligt större byggnader står kvar, men här är det snarare hela miljön som gör besöket intressant. Klosterlämningarna, ugnarna, Munkarnas mur, kyrkogården och historien om alla människor som passerat här gör att det finns mycket att upptäcka. Hade jag fått bestämma ska du åka dit.