Kyrkoruiner.se

Tängs ödekyrkogård ligger strax utanför Grästorp i Västergötland. Platsen kallas ibland Tängs kyrkoruin, men jag tycker att det är en missvisande benämning eftersom det inte finns någon egentlig kyrkoruin kvar. Däremot finns den gamla kyrkogården med sin stenmur, ett stort antal gravstenar och gravhällar samt två runstenar. Jag har därför valt att kalla platsen för Tängs ödekyrkogård. Det är en mycket trevlig gammal kyrkplats att besöka, framför allt eftersom det finns så mycket kvar att titta på trots att själva kyrkan är borta.

Den gamla kyrkan i Täng uppfördes under medeltiden, sannolikt under 1100- eller 1200-talet. Den var en liten stenkyrka i romansk stil och saknade torn. Under århundradena förändrades kyrkan genom reparationer och ombyggnader, men under 1800-talet ansågs den inte längre motsvara församlingens behov. Även grannsocknen Håle hade en gammal medeltida kyrka som man ville ersätta. Till slut beslutade de båda församlingarna att uppföra en gemensam kyrka.

År 1883 revs både Tängs och Håles gamla kyrkor. Den nya gemensamma Håle-Tängs kyrka stod färdig för invigning 1884 och byggdes efter ritningar av arkitekten Emil Viktor Langlet. Den nya kyrkan fick en ovanlig utformning med fyra korta korsarmar och ett centralt placerat torn. Flera inventarier från de båda gamla kyrkorna flyttades dit, bland annat dopfuntarna och kyrkklockorna. Även altaruppsatsen från Tängs gamla kyrka, som hade satts upp 1704, fick en plats i den nya byggnaden.

Av Tängs gamla kyrka finns idag inga stående murar kvar. Där byggnaden en gång låg finns istället en ansamling stenar som påminner om kyrkan som revs under 1800-talet. Stenarna kan delvis komma från den gamla byggnaden, men de bildar ingen tydlig eller bevarad grundmur. Däremot finns den gamla kyrkogårdsmuren kvar och innanför den ligger ett stort antal äldre gravvårdar. Det gör att platsen fortfarande har en tydlig karaktär av gammal kyrkogård, trots att själva kyrkan har försvunnit.

Det kanske mest historiskt intressanta på kyrkogården är de två runstenarna, som är kända som Vg 108 och Vg 109. Den ena, Vg 108, hittades vid rivningen av kyrkan 1883. Den hade använts som byggnadsmaterial och satt ungefär tre meter upp i kyrkans västra gavel, med runorna vända in mot muren. När stenen togs ned och rengjordes upptäcktes spår av röd färg i ristningen. Det kan vara rester av den färg som en gång användes för att göra runorna lättare att läsa. Inskriften berättar att en man lät resa stenen till minne av sin far, som beskrivs som en mycket god tägn, en benämning som brukar förknippas med en man av viss social ställning.

Den andra runstenen, Vg 109, är större och har en delvis skadad inskrift. Även den är en minnessten som restes över en far. Runstenarna är äldre än den medeltida kyrkan och visar att människor lämnade minnesmärken i trakten redan innan stenkyrkan uppfördes. Det är däremot inte säkert att stenarna ursprungligen stod just på kyrkogården. Att den ena återanvändes i kyrkans mur visar hur äldre stenmonument ibland fick en helt ny funktion när kyrkorna byggdes.

Alldeles intill den gamla kyrkogården finns också en liten fornstuga som kallas Pynte-Kals. Den stod ursprungligen i Friel men har senare flyttats till Täng. I närheten finns dessutom två resta stenar med en märklig historia. Enligt lokalhistoriska uppgifter flyttades den ena stenen undan för att ge plats åt Karl XII:s likfärd 1719. Den ska sedan ha varit försvunnen i mer än hundra år innan den återfanns vid ett vägbygge. Även om dessa lämningar inte direkt hör till den gamla kyrkan bidrar de till att göra området historiskt intressant.

Det som fascinerade mig allra mest vid besöket var ändå det stora antalet gamla gravhällar. På flera ställen låg hällarna så att man kunde se ned i håligheter under dem, vilket gav en ganska speciell känsla. Det är inte särskilt ofta jag har stött på en gammal kyrkogård med så många bevarade hällar och gravstenar. Tängs ödekyrkogård är därför en plats som jag verkligen uppskattade. Här finns visserligen ingen kyrkoruin att beundra, men de gamla gravvårdarna, runstenarna och den välbevarade kyrkogården gör ändå besöket mycket intressant.